Nu har det varit länge sedan jag skrev senast men jag kan lova att det har hänt väldigt mycket där mellan. Jag har nämligen tillsammans med min mamma, Monica och Örn varit i Tyskland, närmare bestämt Verden.

Ska försöka att inte göra detta till ett inlägg lika långt som Kinamuren, för det hade jag kunnat, utan jag ska försöka sammanfatta det hela. Och för att göra det behövs det behövs det egentligen bara ett ord - fantastiskt!

Det är en dröm som jag har haft hela livet, som jag drömt om varje natt. En dröm som jag suttit och dag drömt om precis varje dag. Om denna dröm någon gång skulle bli verklighet så skulle jag vara så tacksam över hela min själ som man bara kan bli. För jag vill, jag vill det mer än någonting annat.

Verden var alltså helt oslagbart. Jag har ridit så det rykt om öronen, hur många hästar som helst. Jag har ridit hästar som jag aldrig skulle sitta upp på igen, jag har ridit hästar som jag tyckt var jättefina och jag har ridit några hästar som jag aldrig kommer att glömma. Det var speciellt fyra stycken... Tre stycken från aktionen, tre som vi bjöd på men inte fick. Den första var nummer 30, We Love You, en väldigt fin häst med bra gångarter, stor ridbarhet och en väldig utstrålning. Den andra var nummer 70, Let's Go, en häst som trots att den inte hade samma kvalitéer som de andra kom till mitt hjärta. Han är grå och hur gullig som helst, men det var inte det som gjorde det där lilla utan det var kopplingen mellan oss. Det kändes helt ärligt som han valde mig. För att slippa att låta allt för sentimental så går vi över på häst nummer tre alltså nummer 75, Serafina, en fantastiskt fin häst som hade precis allt, grym gång, grym ridbarhet och en jäkla skalle. Väldigt tråkigt att vi inte fick med oss henne hem för hon hade passat perfekt... Men ibland är det så, det var helt enkelt inte meningen. Den sista hästen provade jag inte på aktionen utan det gjorde vi hos en kille en bit därifrån. Det var en stor vacker kolsvart häst som för mig fortfarande sitter kvar på näthinnan. Hijacker hette han och hade en väldig ridbarhet. Väldigt underbar att rida! Minuset är att han inte hade de allra flashigaste gångarterna... Men vi får se, 30 och Hijacker är två möjliga blivande "Johan hästar" så vi får se hur det hela slutar.

Dagarna i Verden återspeglades såklart av samma saker, hästar, men vi hann även göra mycket annat och på ren skånska har vi haft det jävligt kul! Det är en resa jag aldrig kommer glömma, en resa som jag alltid kommer minnas som resan då jag insåg vad jag verkligen ville göra med mitt liv. Och det känns så bra och är på sätt och vis en viss lättnad för nu är där ett mål, ett mål att sikta mot.

Det finns många som besöker aktion efter aktion efter aktion och jag förstår dem för det är absolut bland det roligaste jag gjort. Jag och mamma kommer, såklart, bli stadiga aktionsmänniskor.

Jag hoppas ni fick en liten tjing om hur min fantastiska fyra dagars helg har varit och jag skulle byta den mot hur många Falsterboveckor som helst, ingen hästmässa kan slå detta.

Tack Monica och Örn för att ni hjälpt oss så mycket som ni gjort och för att ni är två underbara människor. Ni ska veta att vi uppskattar er väldigt mycket. Tack!

Nu måste jag sova och jag kan inte skriva mer för jag blir helt skakis och i extas när jag tänker på mina drömmar, mina mål. Jag vill det så mycket, snälla gud hjälp mig? xoxo