Den 10 april 2006 var första gången jag såg Clinton, första gången som jag kände att hjärtat hoppade över ett slag, första gången jag kände det där klicket.

Jag hade fått se honom på bilder innan men var inte så imponerad om jag ska vara ärlig. Bilderna var väldigt dåliga och jag var inte så posetiv, men mamma pushade på och jag gick med på att åka och prova eftersom han var så snygg. Hade ju precis den färgen som jag älskar.

Vi kom till stallet i Ljungbyhed och direkt när jag kliver in i stallet får jag se honom där i stallgången. Direkt så var det klart: "Den skulle jag ha!". Pappa kollade på mig och jag såg att han tänkte precis samma sak. Där stod han, min drömhäst precis framför ögonen. Jag hoppade upp och fick rida runt i deras hage. Det var svårt att rida, hagen var hal, jag liten och hästen stor men jag bara log, det här var precis vad jag hade letat efter.

Jag var helt såld och jag tror att ägaren förstod det ganska snabbt. Vi bytte några ord och vi åkte hem igen. När vi hade kommit utanför deras gård så tittade jag och pappa på varandra och sa något liknande med: "Kan vi inte ta hem den dirket?". Pappa ringde Ullis, min tränare, och sa "Vi har hittat den perfekta hästen!"

Några dagar flöt på och jag ville inte ens kolla på några andra hästar, vi åkte dit igen och denna gången med mamma och Ullis med. Vi körde honom till en stor, jättefin hästgård så jag kunde rida ordentligt i paddock och Ullis började med att hoppa upp. Hon såg glad ut och han gick fint även om han var omusklad och ganska oriden. Jag fick hoppa upp och precis som förra gången satt jag bara och log. Pappa filmade och på filmen hör jag Ullis, "Köp den!".

Sedan började allt annat såsom besiktning och så. Han gick igenom förutom att han hade sträkt till sig eller något på ett framben. Veterinären tyckte vi skulle köra på ändå men nu ha honom först med bytesrätt/på prov eller vad man säger i ett halvår. Så blev det och den 10 juni fick vi hem honom. Helt underbart även om jag kommer ihåg att jag nästan tyckte det var läskigt att ta in honom från hagen, han var så stor. Men visst han är stor men precis lika snäll och har verkligen ett hjärta av guld.


Samma dag som jag fick honom - kärlek vid första ögonkast

Innan vi köpte honom hade han varit hos en tjej som hette Linda Dahl som haft honom sen han var tre. Han hade gått upp till medelsvår men utan några egentligen höjdar resultat, 120cm hoppning hade han också startat. När vi köpte honom  var han 11 år och Linda hade alltså haft honom i närmare 8 år. Under dessa åren har han tävlat ganska mycket till en början med det avtog allt mer då hon försökte bli gravid. Året innan han blev min hade han bara ridits i skogen och var därför inte särskilt musklad när jag fick honom.

Tackvare att hon har haft honom så länge och att vi haft kontakt med uppfödaren vet vi i princip allting han varit med om, från 3årstest till idag. Detta har kännt som en stor tygghet.

Dagen då jag fick honom var magiskt, helt fantastiskt. Han var precis allt som jag velat ha och jag var stolt som en tupp när jag gick med honom där runt anläggningen. Han var min, min fina häst.

Ett nytt kapitel i mitt liv hade börjat och var där för att stanna. Denna häst skulle bli min bästa vän och jag tänker aldrig lämna honom.

Sakta började vårt liv tillsammans att formas och redan första hösten trillade tävlingsresultaten in. På den lokala dressyrtävlingen hemma på Lillhagen knep vi en sjunde plats i ett relativt tufft start fällt, det tyckte jag då i alla fall. Jag var helt överlycklig, äntligen hade jag fått någon framgång. Jag Johan som kämpat dag ut och dag in med mina bråkiga ponnysar hade nått ett delmål, äntligen!


(Stranden 2008)

Hela hösten följdes av tävlingar och vi red även mycket hoppning. Egentligen blev det mest hoppning och i december debuterade vi 110cm på Malmö Ridklubb. Två nedslag blev resultatet och jag var i chock. Jag hade kommit runt en 110cm's bana! Jag som innan stannat ut mig på första hindert i LD. Var det en dröm?


(115cm Åsbo Ponnyklubb 2008)

Den vintern fick han ledigt och tid att få in allt i huvudet. Vi red ut i snön och bara levde tillsammans. Banden mellan oss blev hela tiden starkare och vi var nu oskiljaktiga, han var min allra bästa vän!

Året därpå rullade också på (år 2007) och vi tävlade och tävlade. Många placeringar fick vi upp till 110cm hoppning och LB dressyr, den största meriten var när jag i november tog hem klubbmästartiteln framför tre ridlärare med komentaren "En ny Jan Brink?".


(Puss i hagen vintern 2008/2009)

Steg för steg började kraven ställas på mig själv och jag ville så småningom börja debutera i LA i båda diciplinerna. Dressyrdebuten gjordes på våren 2008 och resultatet var inte det bästa men jag hade gjort det, vi hade gjort det. Ännu ett av mina delmål hade uppnåtts. 120cm debuten i hoppning gjordes på sommaren och vi det gick helt okej det också men det viktigaste var att vi hade gjort det.

Ridning blev för mig inte bara ett fritidsmål utan jag började känna att detta var vad jag ville göra med mitt liv, rida och då speciellt dressyr. Jag sökte in på hästsport gymnasiet i Vellinge och där börjar nästa kapitel i boken om mig och Clinton. Tillsammans kom vi in och direkt klickade det mellan oss och dressyr tränaren Ninna Swabb. Ninna har hjälpt oss något helt fantastiskt och utan henne hade jag verkligen inte varit i närheten av där jag är idag.


(Dressyrträning 2008)

Vi tränade mycket dressyr och jag var ute och placerade mig i många LA:er. Hoppningen gick också väldigt bra och jag var till och med och startade en 120cm på Flyinge Grand Prixen i december 2008. Detta gick strålande och resultatet blev nolla i grunden men två ner i omhoppningen, dock mina fel.

Efter detta kändes det som min hoppkarriär var på väg mot ett slut och jag ville satsa helhjärtat på dressyr. Jag hade bestämt mig och därför tävlade jag 2009 nästan uteslutande bara dressyr. Vi tog vår nästa klubbmästar titel, denna gången för klubben Vellinge Hästsport förening.

Även om jag hade bestämt mig att numera satsa på dressyren så blev där två fälttävlansstarter som resulterade i en debut omgång och i den andra en riktigt bra placering. Han kan verkligen allt min Clinton, min stjärna.




(Terrängträning 2009)

I oktober 2009 mötte vi en person som kom till att bli nästa kapitel i boken om oss. Det var Monica Bengtsson och utan henne hade jag inte ens vågat drömma om allt som inom en snar framtid kanske är framför mina ögon. Med en häst som arbetar helt fantastiskt, tävlingsresultat och en ridkunskap som har förbättrats med 200% sen jag började med henne. Allt tackvare Monica!

Hela vintern 2009/2010 jobbade jag, Clinton och Monica. Detta gav resultat och den kunskapen vi hade innan julen går inte att jämföra med den vi har idag.


(Fotomodell sommaren 2007)

I år har vi tävlat, det har inte givit resultat än men jag känner på mig att vi är på vippen till ett nytt genombrott. Mitt största mål för i år är SM på Strömsholm i augusti. Det är en lång väg dit men med Clinton, Monica och Ninnas hjälp känns det inte omöjligt.

Jag sitter här och tittar tillbaka på de snart fyra åren vi har haft tillsammans, är det inte fantastiskt?

Jag älskar Clinton som jag aldrig kommer älska någon annan och han är allt för mig - min luft. Den dagen i aptil för fyra år sedan förändrade verkligen mitt liv och utan det hade jag inte varit den personen som jag är idag.

Tack för att du alltid är där, tack för att du alltid lyssnar, tack för att du aldrig dömmer mig och framför allt tack för att du finns och tack gud för att han är min.

(Supps och Clinnis sommaren 2007)

 
(Gräsbanan 2008)


(Dressyrtävling Kågerröd 2008)


(Terrängträning Skatteberga 2008)


(Terrängträning Skatteberga 2008)



(Clinton & Lele, bästavänner. 2008)



(110cm femte placering 2008)


(120cm Skabersjö 2008)


(Terrängträning Skatteberga 2009)


CLINTON
1995 - 05 - 15
e. Chirlon u. Annia - Anart



Jag är din förevigt.

Kanske du är ful kanske